ETS2 är EU:s nya gemensamma utsläppshandel som syftar till att kostnadseffektivt minska klimatutsläppen inom ansvarsfördelningssektorn. Dess införande har avtalats i utsläppshandelsdirektivet (2003/87/EG) och varje medlemsstat ska verkställa utsläppshandeln genom nationell lagstiftning. I utsläppshandelsdirektivet och den EU-lagstiftning som direkt tillämpas på utsläppshandeln kallas systemet för utsläppshandelssystemet för byggnader, vägtransporter och ytterligare sektorer. 

I Finland regleras ETS2-utsläppshandeln genom lagen om handel med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen. Nationellt kallas systemet utsläppshandel för distribution av fossila bränslen eller handel med utsläppsrätter för bränsle.  

ETS2 kommer att vara separat från den nuvarande ETS1-utsläppshandeln med anläggningar samt flyg- och sjötrafik. Det finns dock en hel del likheter i systemreglerna. ETS1 och ETS2 är begrepp som är etablerade i användarspråket. ETS kommer från den engelska termen emissions trading system. 

Medlemsstaterna ska i sin nationella lagstiftning precisera vem de direkta skyldigheterna inom den nya utsläppshandeln gäller. 

I Finland riktar sig regleringen till företag som är punktskattskyldiga för det bränsle som de frisläpper för konsumtion, det vill säga de har till exempel tillstånd för verksamhet som godkänd upplagshavare. 

Företag som är punktskatteskyldiga för bränsle ska bedöma om skyldigheterna i ETS2-utsläppshandeln gäller dem.

Om företaget har registrerat sig som punktskatteskyldigt för bränsle är det möjligt att ETS2:s direkta skyldigheter gäller företaget. Företaget ska bedöma om de övriga kriterierna nedan uppfylls för företagets del.  

Om ett enda bränsle uppfyller alla ovan nämnda kriterier, dvs. omfattas av tillämpningsområdet för handeln med utsläppsrätter för bränsle, är aktören en reglerad enhet och ska ansöka om utsläppstillstånd för sin verksamhet samt ansöka om godkännande för sin övervakningsplan för utsläppen före utgången av februari 2025. Mer information om skyldigheterna för en reglerad enhet finns på Energimyndighetens webbplats. 

Om företaget inte själv är punktskatteskyldigt gäller skyldigheterna i ETS2-utsläppshandeln inte företaget direkt.  

En reglerad enhet är föremål för reglering inom handeln med utsläppsrätter för bränsle, det vill säga den aktör som ansvarar för skyldigheterna inom utsläppshandeln. Reglerade enheter är aktörer som är punktskatteskyldiga för bränsle som de frisläpper för konsumtion. En reglerad enhet ska ha ett utsläppstillstånd och en godkänd övervakningsplan för utsläpp.  

En reglerad enhet motsvarar verksamhetsutövaren inom den nuvarande ETS1 utsläppshandeln.

Frisläppande för konsumtion är en term som används i punktbeskattningen och beskriver en situation där en punktskattepliktig produkt, i detta fall bränsle, avviker från ett uppskovsförfarande. Skyldigheten att betala punktskatt uppkommer när bränslet avviker från ett uppskovsförfarande, dvs. frisläpps för konsumtion. Frisläppande för konsumtion är till exempel försäljning av en produkt och tagande i eget bruk.

ETS2-utsläppshandeln omfattar i stor utsträckning olika bränslen som går till förbränning, såsom motorbensin, dieselolja, lätt och tung brännolja, naturgas och stenkol. Man har definierat att torv, träbränslen, biokol och andra fasta biomassor samt tallolja, kommunalt avfall och problemavfall ligger utanför utsläppshandeln.  

De bränslen som hör till handeln med utsläppsrätter för bränsle definieras i detalj på följande sätt i den nya lagen om utsläppshandel: med bränsle avses bränslen och energiprodukter som avses i 2 och 2 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994) och i 2 § 2 punkten underpunkterna a och c och 2 a § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996).  

De bränslen som omfattas av tillämpningsområdet för den nya utsläppshandeln bestäms alltså i princip utifrån om de anses vara bränslen i enlighet med lagstiftningen om punktbeskattning av bränslen. Således kommer handeln med utsläppsrätter för bränsle att omfatta många olika produkter som klassificeras som bränslen. 

Enligt lagen om handel med utsläppsrätter för bränsle tillämpas den nya utsläppshandeln i rätt stor utsträckning på frisläppande av bränsle för konsumtion utanför den allmänna utsläppshandeln ETS1. Av bränslets slutförbrukningssektorer ingår förutom trafiken, separat uppvärmning av byggnader och industrin utanför den nuvarande ETS1-utsläppshandeln även jord- och skogsbruket samt fritidsbåtstrafiken och till vissa delar även annat bränsle som distribuerats till sjötrafiken. 

På nationell nivå tillämpas ETS2-utsläppshandeln i större utsträckning än tillämpningsområdet enligt utsläppshandelsdirektivet. Tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet har begränsats till att omfatta bränsle som används för förbränning inom vägtrafiken, separat uppvärmning av byggnader samt inom industrin utanför den nuvarande ETS1-utsläppshandeln. Begränsningen av tillämpningsområdet enligt utsläppshandelsdirektivet har gjorts utifrån den internationella IPCC-klassificeringen som använts i rapporteringen av växthusgaser.

Till tillämpningsområdet för handeln med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen hör endast koldioxidutsläpp som kalkylmässigt fastställs för det bränsle som frisläpps för konsumtion.

Användning som råvara eller hjälpprodukt av bränsle hör inte till utsläppshandeln, men om bränslet förbränns hör det till utsläppshandeln även om det är befriat från skatt. Ett typiskt fall är direkt första användning inom industrin, till exempel flytgas eller propan, som producerar värme för torkning i processen.

Excel-blanketten som används som grund för övervakningsplanen ger denna nivå automatiskt när blanketten fylls i. 
 
Om man avviker från den valda nivån, ska det motiveras antingen med en teknisk omöjlighet eller med orimliga kostnader. I sådana fall ber vi er kontakta e-postadressen [email protected] så att vi kan skicka er en beräkningsmall för beräkning av orimliga kostnader.

Enligt övervakningsförordningen innebär konservativ att en uppsättning antaganden har definierats för att säkerställa att de totala årliga utsläppen inte underskattas.

När man gör denna uppskattning är det därför viktigt att se till att mängden bränsle inte underskattas eller att andelen hållbart, nollklassificerat bränsle inte överskattas. Dessutom bör de nödvändiga beräkningsfaktorerna: emissionsfaktorn och eventuellt värmevärdet hämtas från samma datakälla. En bra utgångspunkt är den bränsleklassificering som Statistikcentralen publicerar, men man kan också använda till exempel bränsleleverantörens uppgifter.

Observera också att utsläppshandeln för bränslen inte beräknar något annat än de koldioxidutsläpp som förbränningen av bränslet ger upphov till. Använd inte en emissionsfaktor för bränslets livscykel för beräkningen.

Ett bränsle som är nollklassificerat (t.ex. biobränsle) och som enligt lag betecknas som hållbart är nollutsläppande också i en konservativ uppskattning. Både klassificeringen av den reglerade enheten och klassificeringen av bränsleflödet tar hänsyn till utsläpp innan täckningsfaktorn tillämpas.